Finns det ens någon medalj?

Hade tänkt att ha "medaljens baksida" som rubrik till det här inlägget.
Men sen kom jag på att det förmodligen inte finns någon medalj.
Möjligtvis en fram och baksida.

Det är givetvis dieten jag svammlar om.
Vecka 4 på den här lågkolhydrat-dieten nalkas och det känns.

Det ska fixas mat, ätas, tränas, fixas och donas.
Humöret sviktar värre en hos en bipolär tonåring i någon
form av pre-menstruations cykel och all glädje med att äta är borta.
Inte ens den "fria måltiden" känns särskilt skoj när man väl ska äta den.
Den fria måltiden finns endast i hjärnan från måndag kväll fram till lördag.

MEN. Det värsta är att det hela tiden är en jävla massa disk som ska diskas.
Allt ifrån enorma formar där kycklingfilé tillagats (återkommer senare med recept)
till pyttesmå knivar som använts för att pilla i nån jävla regnskogsliknande grönsak.
Och alla dessa jävla shakers. Skulle vi inte äga varsin Smartshake så skulle systemet
göra oss totalt jävla galna. Tro mig. Det blev vi efter 2 dagar.
Det går åt 3 shakers (2 smartshakes) runt träningen. 1 till frukost och sedan en till
under eftermiddagens mellis. Det kanske inte låter så mycket, men det är ett jävla pyssel.

Jag är helt övertygad om att det här med att gå på diet inte är någon större match
om man bara skulle äga en diskmaskin av skitbra till bra klass.
Inte en bänkdiskmaskin som tar upp 99% av kökets bänkytor och diskar hyfsat bra
på cirkus 4-7 timmar. En svensson-maskin som installerats lite fiffigt under någon
av de 12345 meter bänkskiva som jag kräver i mitt nästa kök.
Då kommer jag bara kunna slänga in allt, klicka igång ett program och kasta
upp min raggsocksbeklädda fötter på sofflocket.

Det kommer vara värt varenda liten krona på elräkningen.