Nej, ni kan vara lugna. Det är inte någon blogg som hunden "skriver".
Det är jag och Smulan som publicerar foton och lite text nu och då.
Mest för hundintresserade eller ni som har intresse i Molly.
Det kanske räcker med hunderier på denna blogg tycker ni.
Men så påpassligt att Mollys blogg finns då!
Ikväll blir det en resa till Stockholm som på gamla dagar.
Delar av EAHC packar in sig i en minibuss och styr kosan mot ett gig
som för 14 år sedan hade varit helt självklart att se.
Nu 14 år senare är det förmodligen sista chansen att se det bandet som
inspirerade och banade väg för många andra bands scenshow och många
tusen människors livsstilar. Däribland min.
Nu känner jag mig gammal och de tiderna är förbi.
Men i hjärtat finns alltid tiden på scen och runt i bussar i Europa kvar.
"I don't wanna grow up, I'm never getting
old.
I'd rather work from 9 to 5 , than drink to stay
alive."
7 Seconds, 1984 (Battery gjorde den här till "våran").
Refused på Annexet ikväll alltså! See you in the pit (eller där ljudet är som bäst)!
Att hon älskar att vara ute i skogen, snön och stan är väl kanske inte märkligt.
Inte kanske heller hennes frispel när hon varit inne för länge.
Inte ens hennes galna pip och vansinnesräder när hon behöver ut och göra sina
bestyr är väl kanske inte heller märkligt.
Att äta bullar, människomat, citron, vinäger och andra konstigheter för en hund
är väl kanske inte det heller särskilt unikt.
Hon pratar och klagar, som kanske alla andra hundar (och människor).
Men vi som lever med den här lilla krabaten dag ut och dag in vet.
Ni som träffat henne vet.
Här får ni ett på bilder på den där lustigkurren. Så ni vet.
På något sjuk sätt så lyckades Molly hamna under stolen i samma veva som hon satt i sin korg.
Hon har sina leksaker i den och råkade på något helt jävla sinnessjukt sätt hasa in korgen under stolen.
Där satt hon. Fast. Kom ingenstans. PANIK!
Vi hörde som tur var den stackars valpen pipa som en stucken gris och kunde
raskt komma till undsättning. Till valpens stora lättnad.
Såhär ser en 4-månaders valp som heter Molly ut. Grattis.
Hade tänkt att ha "medaljens baksida" som rubrik till det här inlägget.
Men sen kom jag på att det förmodligen inte finns någon medalj.
Möjligtvis en fram och baksida.
Det är givetvis dieten jag svammlar om.
Vecka 4 på den här lågkolhydrat-dieten nalkas och det känns.
Det ska fixas mat, ätas, tränas, fixas och donas.
Humöret sviktar värre en hos en bipolär tonåring i någon
form av pre-menstruations cykel och all glädje med att äta är borta.
Inte ens den "fria måltiden" känns särskilt skoj när man väl ska äta den.
Den fria måltiden finns endast i hjärnan från måndag kväll fram till lördag.
MEN. Det värsta är att det hela tiden är en jävla massa disk som ska diskas.
Allt ifrån enorma formar där kycklingfilé tillagats (återkommer senare med recept)
till pyttesmå knivar som använts för att pilla i nån jävla regnskogsliknande grönsak.
Och alla dessa jävla shakers. Skulle vi inte äga varsin Smartshake så skulle systemet
göra oss totalt jävla galna. Tro mig. Det blev vi efter 2 dagar.
Det går åt 3 shakers (2 smartshakes) runt träningen. 1 till frukost och sedan en till
under eftermiddagens mellis. Det kanske inte låter så mycket, men det är ett jävla pyssel.
Jag är helt övertygad om att det här med att gå på diet inte är någon större match
om man bara skulle äga en diskmaskin av skitbra till bra klass.
Inte en bänkdiskmaskin som tar upp 99% av kökets bänkytor och diskar hyfsat bra
på cirkus 4-7 timmar. En svensson-maskin som installerats lite fiffigt under någon
av de 12345 meter bänkskiva som jag kräver i mitt nästa kök.
Då kommer jag bara kunna slänga in allt, klicka igång ett program och kasta
upp min raggsocksbeklädda fötter på sofflocket.
Det kommer vara värt varenda liten krona på elräkningen.
