Förra helgen ägde den sedvanliga resan till Sälen rum, den sjunde för mig.
Och det blev en ovanligt lugn resa. Känns det som i efterhand.
Kidsen höll sig relativt lugna och allt jobb med mat osv. flöt på bra.
Kanske beror på rutin hos personalen samt mina a-Jays Four...
Men en trevlig resa blev det. Fint väder för det mesta.
Dock har sol och värme den effekten på snö att den smälter.
I kombination med kalla nätter kan detta framkalla livsfara.
Något jag fick erfara.
Jag hade innan resan funderat på att testa på att åka längdskidor.
Det hade jag inte gjort sedan jag var barn så det var dags tyckte jag.
Som sagt var det inte någon mjuk snö i längdspåret, men jag resonerade som
så att utan erfarenhet så spelar föret mindre roll.
Ett resonemang som i efterhand kändes oklokt om man tänker att
längdspåren inte bara går på plan mark utan även upp och ned för backar.
Utan att linda in upplevelsen i andra ursäkter än brist på erfarenhet så
sammanfattar jag den i pinsamma vurpor, en segdragen lårkaka och
två lår med slitna baksidor. HELVETE vad det var isigt!
Efter två smärtsamma vurpor så tog jag resterande backar till fots.
Det kan ha räddat mitt liv.
Väger man 118 kilo och är 190 centimeter lång så känns det som det kvittar
om jag går eller ligger vrålande i en backe med utrustningen snurrad runt mig.
Jag är redan avslöjad som icke-skidåkare...
Men jag fick blodad tand. Det var trots allt inte bara hemskt.
Nästa vinter får det lov att bli några mil under bättre förhållanden.
Gärna med trevligt sällskap av min kära sambo som lider av traumatiska
upplevelser efter sin senaste skidtur. Som slutade i tårar...
Här är hela Lundbygänget strax innan solen uppenbarade sig.
Tack för denna resa!
