Gubben

I alla tider, städer och byar har det alltid förekommit en gubbe.
Tänk efter själva. Visst fan fanns det en gubbe där du bodde när du var liten?
Eller kanske en gubbe där du bor nu?

Garanterat.

Det behöver nödvändigtvis inte vara en snuskgubbe, det kan vara ett skönt
original eller någon bussig granngubbe.

Min gubbe är bara vidrig. Jag skiter i om han skulle vara snäll. Jag bryr mig inte.

Det är en sjuk gubbe. Jo, jag vet för att han slänger sina gamla och ibland oanvända
mediciner utanför sopkärlen på gården. Perfekt för narkomaner och barn att öppna och peta i sig!
Det är precis som att det växer piller i buskarna vid soporna, i små plaspåseblommor.

Han är dock så pass frisk så att han utan större problem kan röka ungefär
en miljon cigaretter om dagen i sin redan inpyrda, gula lilla lägenhet.
Problemet är att huset inte är byggt enligt dagens standard så hans härliga
fimp/kiss/svett-doft sprider sig i vår lägenhet (som givetvis ligger ovanför).
Han är ju så pass SJUK så att gå ut och röka är ett problem.

Ibland hindrar hans lilla ekorrehjärta honom från att ringa på våran dörr.
Då skickar han upp sin KOL-sjuke bror (också gubbe), som gormar och gapar på oss.
Det är oftast om vi lyssnar på musik. Volymen spelar ingen roll.
Han står där ändå som ett paket från någon av posttjänsterna.
Gubben älskar att komma upp och klaga dagtid, alternativt tidig kväll.
Förmodligen efter ett par järn medan den gubben som bor under oss ligger i sin
modifierade sjuksäng med svår tachycardi och flämtar som en ryss på charter.

Det är min gubbe 2011. Hoppas han orkar vara gubbe in i 2012 också.
Jag orkar, men hyresvärden orkar inte och förmodligen inte brodern (gubbe han med som sagt).